En gång en stor del av mitt liv.

Jag behöver egentligen inte lämna något namn,
för när jag skriver de här inlägget så vet ni alla som läser min blogg vem jag menar.
Någon som var där 24/7 ett tag men som sen svek mig så in åt helvete(ja, jag svor).
Jag förlät och de kändes bra just då, för jag var så jävla rädd att förlora personen i fråga.
Men jag var fortfarande så ledsen och så sviken.
Men grejen var att jag kunde inte säga de då vi hade "släppt de".

Det fortsatte att äta upp mig inuti,
och jag började må mer och mer dåligt.
Och när man inte fick säga de man ville så stängde jag av allt och slutade känna saker.
Och när personen man hoppades skulle se och skulle förstå inte äns hörde av sig så bestämde jag mig.
Jag skulle bli jag igen och inte låta de här förstöra mig.

Så nu har vi inte hörts av på ett bra tag,
och de var ännu längre sen vi träffades.
Visst jag kan få en sorts saknad i bröstet i bland.
Men när en diskution inte har tagits och när jag sätts åt sidan flera gånger om så ger jag upp.

Jag saknar,
jag tycker om,
och en del av mig hoppas.
Men jag är starkare än så.

Så om du läser,
jag saknar dig,
och de som var!


Allt för mig!
Pusshej!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0